Helt tömd på känslor, går runt i en dimma, känner varken smärta eller välbehag. Som en levande död vandrar jag i en värld full av liv. Helt ensam men samtidigt omringad av människor. En ram i svart och vitt, en duk full av färger. Skiter fullständigt i känslor, skiter i problem, vänder mig om och tar snabba steg därifrån, för att sedan gömma mig, ett problem är inte ett problem förrän man erkänner det.. Ignorera, vandra vidare..
Jag fortsätter vandra i öknen på jakt efter en oas att vila mina fötter och släcka min törst. Törst efter något, men jag vet inte säkert vad. Kanske är det du.. Men kanske är det du bara en synvilla, jag ser vad jag vill se och inte vem du egentligen är eller vad du egentligen har att ge.. Eller så kanske allting faller på plats om jag offrar lite av de jag har, men i tryggheten känner jag mig säker, i tryggheten vill jag vara.  En förändring så uppenbar... Vem är jag? Varför tryggheten, Inte längre den flickan som levde en sekund i taget och aldrig tog något för givet.. Gav jag upp hoppet? Eller fann jag den gnistan jag saknat innan?