Bli som man umgås eller formas som man umgås?
Jag har funderat ganska länge på ordspråket: "Man blir som man umgås" Visst, det stämmer ju till viss del men egentligen formas man väl som man umgås? med tanke på att alla är unika individer. I en umgängeskrets har ju alla trots allt olika utseenden, olika åsikter och olika stilar. (Bortsett från fjortiskulturen då de är raka motsatsen till det jag nyss radade upp)
Mig till exempel:
Innan jag träffade mina idag närmsta vänner var jag: En förvirrad tonåring som inte insåg hur dyrbart livet var, som glömde bort att tänka på andra då jag var för upptagen av mig själv, en tjej i ständigt behov av bekräftelse och som pricken över i:et sjukt osäker.
Det finns så klart anledningar till att jag blev som jag blev men det är inte det jag vill berätta utan att jag idag med hjälp av mina vänner blivit en bättre männsika.
Marie: Håller kvar mina fötter på jorden när jag är på väg att sväva för högt, hon är den som väcker barnet i mig och hindrar mig från att växa upp för fort, hon fick mig att inse att livet är dyrbart.
Louise: Fick mig att förstå att det faktiskt finns gränser, hon lärde mig att man inte alltid måste synas och höras, hon lärde mig att älska mig själv för den jag är, hon hjälpte mig växa upp, hon hjälpte mig mogna, hon lärde mig vad tillit är, tack vare henne säger jag alltid min egen åsikt om jag misstycker, hon lärde mig att ärlighet varar längst, hon är den som alltid är där när jag behöver henne, vilken tid som helst på dygnet så ställer hon alltid upp..
Jenny: Hon är den som fick mig att förstå hur man ska behandla sina vänner, vad äkta vänskap är, hon inspirerade mig till att förstå hur viktigt det är att vara givmild, att ge och inte bara ta. Hon lärde mig ödmjukhet och precis som Louise lärde mig älska mig själv...
Dessa tre vänner är en del av allt som gjort mig till den jag är idag och det älskar jag dem för..
