Aldrig.. Herregud.. Dra bara!
 Man blir bländad som ett rådjur framför billyktor. Man väljer att följa sin magkänsla och går sin väg. Helt plötsligt kommer något rakt emot en. Ett ljussken man står stilla och observerar dess skönhet. Sen kommer smällen. Rätt i maggropen, förlamar alla ens sinnen. Sedan är man bara en blödande pöl på marken. 
Gång på gång blir jag påmind om varför jag hållt mig borta. För att de är alltid samma grej, det slutar alltid på samma sätt. Jag begär inte mycket, jag har inte många krav. Bara ett: Jag kräver ärlighet. Sanning, hela sanningen inga små lögner. Hatar att bli förd i dimman. Hatar lögner. En lögn säger mer om än människa än miljontals sanna ord. Ord kommer förevigt bara vara ord. Jag är inte blind. Jag är inte dum i huvudet. Jag har bara lyssnat för mycket. Döva är underskattade. De observerar. De känner. Jag har oberverat.. Nu har det gått för långt. Det är så uppenbart.. hur kan jag vart så blind? Jag ser nu. Jag ser på riktigt.. Det duger inte.. Jag duger inte. Fine, för då duger inte du heller. Nu måste det få ett slut på riktigt. Jag bygger upp muren igen och utvisar dig från min värld.



Tillbaka till ljusa dagar, fyllda av hälften glädje hälften sorg.. Det är behagligare än känslan som fyller mig nu.. mycket behagligare. Det är nästan skrattretande. Susanne bad mig läsa en lapp som skulle vara komisk. Jag fnissade lite. Men personen som skrev lappen är ett geni. Jag däremot är en idiot. Dra bara.