När jag var liten var jag en hopplös romantiker. Jag kunde sitta i flera timmar och dagdrömma prinsar. Varje midsommar plockade jag dedär sju blommorna och la under kudden och vart lika arg varje morgon när jag vaknade och inte alls hade drömt om någon kille. På sommrarna satt jag och plockade alla bladen från en blomma "älskar, älskar inte" Åååh.. ludwig.. jag var så kär i dendär blonda pojken med små men få fräknar. Man vart ju lite ledsen när man frågade chans och han sa nej men vad var det egentligen? Hjärtan blir krossade varje dag, på riktigt krossade och folk överlever. Jag vet att en dag kommer han.. Han som ger mig hela världen, han som för (även så) ett ögonblick inser att han hellre mister sitt liv än att tillbringa sina dagar utan mig, han som verkligen uppskattar mig.

Man får ofta höra att man är vä rd bättre och jag tror många nöjer sig med mindre. Det handlar om att ha tillräckligt med självdistans för att veta vad man är värd. Jag tror jag vet det.. Jag tror jag vet vad jag är värd. Jag är värd någon som är beredd att ge exakt lika mycket som han tar.

Just nu tror jag på vänner. Innan jag blev kär var mitt liv så simpelt, så otroligt okomplicerat. Det är ett liv jag vill önska alla och nu önskar jag bara att själv bli den människan igen och jag vet att jag kommer bli hon igen.
Hon som alltid skrattade, hon som levde bara för sig själv, hon som förstod att vänner är så mycket mer än folk man bara umgås med, hon som bara grät glädjetårar, hon som prioriterade lycka, hon som under en tornado skulle tänka ="Vilket jävla bra sätt att låta håret självtorka på!"

Mycket blev fel i slutet på sommaren 2010. Jag "förlorade" en syster, en bästa vän, en familjemedlem vilket innebar mycket tårar och en hel del ångest. Jag träffade även någon som jag gav mitt hjärta till. Jag ångrar det inte men hade jag idag fått åka tillbaka och pratat med dendär glada jäkla kinesen hade jag sagt åt henne att vara försiktig, att inte ge hjärtat rätt ut. Jag sitter och skriver detta med delad glädje och delad sorg. För idag miste jag något, jag fick mitt hjärta lite mosat men det knögglas snart ut igen samtidigt tändes en liten liten gnista i mig, hoppet om dendär vänskapen jag miste.
Jag förlorade idag något vilket gör ont men det var antagligen till det bästa. Jag ser ingen väg tillbaka och även om den skulle existera så kommer jag slänga på mina 15 cm partyklackar och springa åt motsatt håll. Fuck, skulle fortsätta springa om jag så skulle bryta fotleden (vilket jag antagligen skulle göra för dedär klackarna är fan inte att leka med). När jag springer ska jag fortsätta och sedan rusa in i famnarna på mina vänner.

Mina underbara kära vänner som jag skulle springa genom eld för. Kärlek kan innebära mycket och den kärleken jag känner för mina vänner hoppas jag alla får uppleva. Utan dom hade jag bokstavligt talat inte funnits här idag. Jag har dom att tacka för så mycket.
J lärde mig att vara ödmjuk. Att ödmjuk inte innebar svag och att vara givmild. M fick mig att uttrycka mig själv precis som jag ville, hon uppmuntrade mig till att vara exakt den jag ville vara. L lärde mig allt om moral, att våga säga emot, hon gav mig styrkan att stå på två egna ben. De fanns där och formade mig till den människan jag är idag. De gjorde det ett par föräldrar borde ha gjort. Men eftersom mina olyckligtvis inte fanns där som de borde sökte jag ständigt efter bekräftelse från annat håll. Jag fann dom. Jag är en fantastisk människa och jag har dem att tacka. Jag har dom att tacka för så mycket.
Nu ska jag med små steg hitta tillbaka, ska finna mig själv, ska hitta allt det som gör mig lycklig och fokusera helhjärtat på just det. Jag ska inte säga att jag aldrig kommer falla hårt och handlöst för en kille igen men nästa gång jag faller ska jag se till att ramla mjukt. Livet är för kort för att gå runt och fundera vad som kunde ha hänt. Jag ska acceptera det förflutna för det går inte att ändra nu. Från och med idag ska jag forma varenda dag precis som jag vill.

Mitt första mission: Lära mig gilla vintern!

STELLA IS SIGNING OUT