Jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska välja att formulera mig. Men jag gör ett tappert försök: det finns människor, individer, personer som förgyller ens dag. Som ständigt tillför något i ens liv. Dessa människor är små änglar. De lär en gott och ont men mest av allt så lever man och lär tillsammans. Dessa människor är vardagshjältar på ett sätt som för många kan vara svårt att förstå. Det jag menar är att jag omges av underbara människor. Människor som ständigt stöttar mig, peppar mig och finns där när jag behöver dem. Tillsammans skrattar vi oftast, gråter ibland, tjaffsar någon enstaka gång men i slutändan vet jag alltid att dom finns där. Och jag har insett att det är för stunden: för sedan splittras vägen och alla väljer inte samma stig att gå på. Vissa kanske vandrar tillsammans föralltid medans andra finner vägar tillbaka till varandra och andra följer en stig som leder dem till en helt annan värld, som narnia! I denna värld kanske man själv inte platsar längre och det är tråkigt att märka att någon man älskar lämnat en för något annat, något som man förhoppningsvis gör personen lycklig, även om man själv inte är en del av det livet. Jag märkte nyligen att en av mina kära gjort det ovanstående och jag svarade med ilska och frustration. Denne valde en annan väg för längesen och jag har vägrat inse det. Jag var arg men det är nu jag väljer att acceptera beslutet min kära vän gjort. Jag finns här men inte längre ovillkorligt. Jag accepterar vägen du valt men jag uppmuntrar inte till det. Jag älskar dig. Adjö min vän! Hoppas du finner lyckan du söker. Och nu vill jag att John dyker upp. Måste ju jobba imorgon!