Jag har valt att enbart existera i ditt liv som du existerat i mitt.
Men bara för att jag inte längre finns där
så betyder det inte att jag glömt hur mycket du en gång betydde för mig.

Även fast jag hatar hur du blivit kommer jag aldrig kunna säga att jag inte älskar dig.
Du har blivit något som för mig är dött.
Ett livlöst ondskefullt ting som vandrar och sprider hat omkring dig.
Men jag kommer alltid minnas den du var och allt du gjort och för DET älskar jag dig.

---

En förlust jag hoppades att inte sakna. Men för var dag som går blir svårare att acceptera. Jag behöver, Nej! BEHÖVDE dig. Mitt hjärta har blivit urgröpt på en plats där endast en människa kan existera. Med det hålet i hjärtat vandrar jag idag. Nästan som en individ med stympat ben. Jag haltar. Jag ramlar fram i livet i hopp om att finna ro och frid. Jag måste acceptera att jag tvingas leva utan dig. Jag kommer sakna dig så otroligt mycket. För nu är du en skepnad av något gammalt och denna skepnad påminner mig om den underbara människa du en gång var. När den skepnaden försvinner kommer den urgröpta platsen i mitt hjärta förgifta mitt sinne och i sin tur kommer jag inte förlåta mig själv. Men just nu kan jag inte tillåta mig själv att förlåta DIG.

Tanken att förlora dig skrämmer mig fortfarande. Även fast du redan är förlorad.