Står just nu på bussen upp till jenny. Slutade jobba för nästan exakt 40min sedan. Hade hjälp idag på jobbet av chefens dotter. Hon skulle skola in sig så hon kan jobba nu när jag börjar skolan. Allting gick riktigt fort idag och vi gjorde nog mer idag än vad jag gör på hela veckan. På torsdag är det josefines tur! Hon skall skolas in hon med den där lille tösen! Men slutsnackat om jobbet nu!

Idag vill jag hata: Idag hatar jag tjocktröjor med för små kragar! Såna där tjocktröjor som drar bort örhängen så det svider som fan och gör så att alla såna där småpluppar flyger överallt och försvinner som om dom hamnat i bermudatriangeln & (med risk för att låta ytlig) sabbar sminket, drar i håret, river upp näsan, mosar ögonen och sabbar potentiella förspel. Såna hatar jag idag! Ciao

"För vad är en varm sommardag utan folk man älskar?" har kört igång med lite träning igen. Har saknat det! Har saknat träningsvärken, svettas och att känna att jag presterat! Man blir så mycket lyckligare av motion och man mår så mycket bättre i själen! Sen om jag skulle bli en aning mer rippad och bli av med dom fem kilona jag la på förra vintern skulle det vara ett gigantiskt plus! Men just nu fokuserar jag inte på det. Just nu tränar jag för min psykiska hälsa. Det blir bättre och det har blivit bättre! Jag är ganska lycklig iallafall. Lycklig för att jag börjat fokusera på det positiva i mitt liv igen! För att jag älskar igen: Min omgivning och folket som fyller den! Att man tappar bort sig själv är vanligt men när jag tappar bort mig då förlorar jag samtidigt alla jag håller kära för att jag skjuter dom ifrån mig. Men nej! Jag sträcker ut min hand och de tar emot den. Älska dina kära. Låt dom veta att du älskar dom och är tacksam för att dom finns i ditt liv, för en dag kanske det är försent. Klyschigt.. Jag vet! Men sant! Lite gay inlägg sådär men varför inte? Jag är på jobbet och har rast. Jag har tråkigt.. Det är cirkus 3,5h kvar på mitt pass innan jag äntligen kan omfamna ledigheten! Åååååååååååå idag kommer tiden gå långsamt! Men ikväll så ses vi i dimman på Märstas krogar!

Det är fredag.. Jag vet att de flesta är fullt medvetna om detta men jag fattar inte. Det var ju måndag nyss... Fyra dagar har passerat och vart fan var jag? Å herregud. Är jag en tidsresenär? Japp, så måste det vara! Puh! Rädd att jag gått och blivit knäpp.. Ska vi göra lågt idag?

Jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska välja att formulera mig. Men jag gör ett tappert försök: det finns människor, individer, personer som förgyller ens dag. Som ständigt tillför något i ens liv. Dessa människor är små änglar. De lär en gott och ont men mest av allt så lever man och lär tillsammans. Dessa människor är vardagshjältar på ett sätt som för många kan vara svårt att förstå. Det jag menar är att jag omges av underbara människor. Människor som ständigt stöttar mig, peppar mig och finns där när jag behöver dem. Tillsammans skrattar vi oftast, gråter ibland, tjaffsar någon enstaka gång men i slutändan vet jag alltid att dom finns där. Och jag har insett att det är för stunden: för sedan splittras vägen och alla väljer inte samma stig att gå på. Vissa kanske vandrar tillsammans föralltid medans andra finner vägar tillbaka till varandra och andra följer en stig som leder dem till en helt annan värld, som narnia! I denna värld kanske man själv inte platsar längre och det är tråkigt att märka att någon man älskar lämnat en för något annat, något som man förhoppningsvis gör personen lycklig, även om man själv inte är en del av det livet. Jag märkte nyligen att en av mina kära gjort det ovanstående och jag svarade med ilska och frustration. Denne valde en annan väg för längesen och jag har vägrat inse det. Jag var arg men det är nu jag väljer att acceptera beslutet min kära vän gjort. Jag finns här men inte längre ovillkorligt. Jag accepterar vägen du valt men jag uppmuntrar inte till det. Jag älskar dig. Adjö min vän! Hoppas du finner lyckan du söker. Och nu vill jag att John dyker upp. Måste ju jobba imorgon!

Hon vred på sig lite och insåg att hon hade vaknat ur en underbar dröm. Hennes vita lakan hade lindat sig kring hennes kropp. Hon suckade tyst och kände hennes vibrerande telefon under kudden. Klockan var exakt 06.00. Hon blundade en stund. Och hamnade i en dvala. " Snooze-knappen! Den förbannade jävla snooze-knappen! "Hon vaknade med ett ryck och steg upp ur hennes stora uppvärmda säng för att slänga på sig hennes svettiga och illaluktande jobbkläder. Hon snubblade fram till köket, synade kylen och slet sedan upp dörren. Utan att tänka sliter hon åt sig en yoghurt. -activia, den har ju gått på reklam.. "Sätter fart på matsmältningen..." Måtte jag inte skita ner mig idag!! Mumlar hon innan hon slänger på sig en tjocktröja, snappar åt sig matlådan och springer till bussen. Ångesten omfamnar henne. "helvette då ska man till jobbet igen.. kanske borde hoppa framför bussen istället....." efter mycket om och men så stod Stella tillslut och stirrade trött på humlegårdens fula skylt, på den fula byggnaden i det annars; väldigt fina Sigtuna. Död åt jobba!

Jobbar. Kul? Nej. Ska ruska upp mig idag. Försöka göra något som gör mig glad. Ska ta mig upp ur skiten. Behöver goda nyheter idag. Håller tummarna

Sa till mig själv en gång att jag aldrig skulle ångra besluten jag gjort. Aldrig låta någon förändra mig till det sämre. Alltid leva för stunden. Jag har gjort så många fel val i livet och idag gråter jag. För jag är inte längre lycklig. Jag har alltid skyllt på allt och alla andra.. Aldrig berättat för någon. Men jag gråter och jag sörjer. Jag sörjer mig själv. Jag är död.