Jag har glömt bort hur kärlek känns... Ibland får jag plötsligt en obehaglig känsla och idag insåg jag vad det var, längtan och saknad. Jag saknar att ha någon.
Jag kan inte längre relatera till kärleksproblem eller dendär ständiga längtan, inte heller detdär aktiva sexlivet, ingenting som har med kärlek att göra faktiskt. Men när jag suttit och funderat över dendär längtan och saknaden jag känner, kommer jag på mig själv: jag har ingen annan att ständigt anpassa mig efter, ingen att ta hänsyn till och oftast behöver jag inte tänka två gånger innan jag agerar. Så varför saknar jag någon? Kanske är det tanken att ha någon som kan hålla om mig, någon att älska och bli älskad av, någon att kyssa tills läpparna domnar bort, någon att känna en trygghet man inte annars kan finna... Det är en fin tanke att ha någon..
Men hur är verkligheten? Jag minns inte. Det var två år sedan jag sist var i ett "förhållande". Inte det seriösaste precis men kul hade vi. Det tog ca 1½år att komma över det vi hade. Var det värt det? Kanske....


Än så länge nöjer jag mig med att leka med tanken att ha någon för just nu känns singellivet så mycket simplare och härligare. (Kanske lättare att säga eftersom jag inte har förälskat mig i någon.) Jag vill iallafall se tillbaka och vara nöjd med varje sekund av min ungdom, kär eller inte spelar ingen roll.. 



Civilstånd: Megajättehärligt singel