Jag har haft en period i livet där det centrala har varit frihet, kärlek, uppskattning och tillit..
Jag har haft en period i livet där det centrala har varit osäkerhet, ångest och ständiga depressioner...
Jag har haft en period i livet där det centrala har vart styrka, vänskap och pånyttfödelse...
Jag har haft en period i livet där det centrala har vart självsäkerhet, trygghetoch mognad...
Jag är på väg in i en period i livet där det centrala verkar vara.... förnekelse.. och fyllt av mer jag inte riktigt begriper. Jag kan inte riktigt säga vad det är som sker. Mitt liv har vart en berg och dalbana.
Allt jag gör just nu är att tänka tillbaka på den där perioden i mitt liv då jag sprang barfota på betonggatorna, gruset yrde och blev små moln kring mina fötter, jag blickade upp mot månen, skrattade högt, hörde min vän skratta med mig och jag fortsatte att springa och höll kvar min blick på månen. Bekymmerslös... Vad hände? Hur kunde allt bara rasa samman? Jag tror inte den sortens lycka någonsin kommer finna mig igen. Ta mig tillbaka.. Tillbaka till månen, tillbaka till gatorna i betong, tillbaka till ren lycka. Ge mig min barndom.

Jag ångrar mig, jag ångrar att jag inte stannade, att jag istället valde att komma "hem" igen och i samma veva ge upp mitt "happily ever after"